Svenne, min bästa kompis, och jag lekte bland oljecisternerna i Värtahamnen och jag kunde se mitt fönster högst upp på Öregrundsgatan. Från det fönstret såg man hela hamnen, Lidingö och farleden ut mot skärgården. Båtar och tåg som kom och gick.

Mamma var hemmafru, pappa var ingenjör på Televerket och Kaknästornet sköt i höjden. En svensk idyll strax innan oljekrisen.

Svenne bodde ensam med sin pappa. Vi gick i samma klass hela grundskolan och han och hans pappa påverkade mig mycket under den tiden. Svennes pappa hette Bertil och var övertygad kommunist. Han var bondson från Norrland men hade tidigt flyttat till Stockholm och arbetade under den här tiden som ingenjör på Vattenfall.

På fritiden ägnade han sig åt konst. Han hade en Steinway&son (konsertflygel) som han hade fått ta in genom balkongen med lyftkran, Han hade vunnit flera fototävlingar med sin Hasselbladare och han älskade poesi. Han älskade kvinnor också och han skröt ofta för oss att han hade flera älskarinnor i vårt kvarter.

Många gånger satt Svenne och jag och lyssnade när han spelade piano och puffade på sin Havannacigarr. Vi var en hängiven publik och han hade ständiga föreläsningar om konst och politik. Han förklarade Chopin, visade bilder av Man Ray och läste dikter av Pablo Neruda.
Mamma och pappa tyckte inte om att jag tillbringade så mycket tid hemma hos Sven men det var för sent. Jag visste redan att mitt liv skulle ägnas åt konsten.

Många år senare var jag med min mormor Valborg på Stadsteatern i Stockholm och såg "Hit med passet", en pjäs om raslagarna i Sydafrika, med Åke Lundkvist och Stefan Ekman i regi av Lena Granhagen. Den uppsättningen gjorde ett outplånligt intryck på mig.

Jag hade ett rockband då. Men redan samma kväll var jag övertygad, skulle man förändra världen så skulle man göra det med teater.