Det är lika bra att jag erkänner det med en gång. Jag är folkhemsromantiker. Jag hatade 80-talets satsa-på-dig-självkampanjer och jag tycker det är förfärligt att staten har tvingat alla medborgare att bli aktieägare genom PPM-fonderna. Jag tycker att USA:s inflytande på det svenska samhället har varit förödande. Jag tycker om och respekterar den genuint fega svenska hållningen – bättre fly än illa fäkta. Att vilja väl och att hjälpa varandra. Samförståndslösningar. Inget våld.

Och vad är det för fel på Jantelagen? Du ska inte tro att du är nåt! Det är ingen självklart mänsklig rättighet att skita ner jorden och slösa på naturresurser och leva på andras arbete. Rätten att vara den man är men aldrig på bekostnad av andra.

Thore var, som han själv sa, en arbetargrabb. Hans karriär följde nästan exakt den svenska efterkrigshistorien. Och 60-talet var hans decennium. Och det är väl därför Thore Skogmans naivistiska och helsvenska musikskapande har haft en särskild plats i min kropp. Jag var barn på 60-talet och mamma hävdar att hon lyssnade på Thore när hon ammade så jag har fått Thores låtar med modersmjölken.

Han sitter verkligen i kroppen, i köttet. Att lyssna på hans musik är för mig som att kliva in i en tidsmaskin. Jag får bilder, känner lukter och smakar, och minns händelser från min barndom. Och vi är lika också till utseendet. Många tror att jag är hans son. Och inte mig emot.

På sjuttiotalet hävdade Thore att han också var protestsångare. "Jag protesterar mot eländet i världen!", sa han. Och kanske skulle världen se lite bättre ut om alla lyssnade på några av Thores sånger varje dag.