Till minne av Thore Skogman (1931-2007)

____________________________

Det var den 2 augusti 2005.
Centrallasarettet i Karlstad.
Jag stod där i korridoren på Ortopedavdelningen.
Framför dörren till Thore Skogmans sjukrum.
En blombukett i handen.
Inte röda rosor men lejongap.
Ljust lila. Fem kvistar.
Hjärtat som bankade.
Alla dessa år med Thore och nu skulle jag äntligen få träffa honom på riktigt.
Jag klev in genom dörren.
Han liknade min farmor.
Blek nästan genomskinlig låg han på rygg med händerna prydligt knäppta på bröstet.
Han sov.
Morgonljuset från fönstret letade sig försiktigt in genom persiennen.
Jag stod där med min bukett i handen och väntade.
Stillhet.

Då öppnade han ena ögat och tittade på mig.
”Hej!”, sa han.
Och det var som om han inte alls hade sovit.
Sen ryckte han till och sa, ”Hej!” igen.
”Ja hej!”, sa jag och gick fram mot sängen och tog hans hand.
Nu såg jag att det var Thore.
Blicken plirig, med skärpa. Handslaget enkelt.
Jag sträckte fram blombuketten.
”Fiiina!”, sa Thore.

___________________________

Nicholas Olsson 2007-12-10